Jag har alltid frågat mej själv varför händer det här nu o vad ska jag göra?!
Men det jag egentligen ska göra är kanske bara att låta det som vill hända, hända, everything hapends for a reason, men är den anledningen alltid den bästa?
Jag har spenderat störe delen av mitt liv, där jag förstog något, till att klurra ut varför det alltid blir bråk mellan kompisar och varför man alltid säger att, nej det här kommer aldrig bli bra igen, men det blir alltid bra.
I den frågan kommer jag alltid förgäves. Jag betraktar mitt liv som en berg-o-dalbana en som ibland tar väldiga loppar o har massa upp- o nerförsbackar, men när min berg-o-dalbana tar slut så vet jag alltid att den kommer sluta högst upp!
Jag kan lätt säga att jag älskar o hatar saker o det vet jag att många kan göra, men dom orden är ingenting att leka med, jag vet själv att om man andvänder nåt utav meningarna i fel tillfälle kan det göra stora skador i alla möjliga förhålanden man har. Anledningen till varför jag skriver det här är för att jag skulle vilja veta varför man alltid ser så illa på saker som kanske är god för oss?
Tänker jag konstigt om jag tänker så?!

var bara tvungen att skriva av mig lite...